När jag är ute och jobbar med grupper och ledare så poppar det upp många kommentarer om just känslor på jobbet. Kommentarerna kan vara i stil som:
“Det där med känslor är bara flum.”, “På vårt kontor lämnar vi känslorna hemma.” och “Professionalism och känslor går inte ihop.”

Jag har ställt mig själv dom följande frågorna: “Är känslor destruktiva för vårt arbete, är dom i vägen?” och “Varför är vi rädda för känslor på arbetsplatsen?”

Jag har själklart inga definitiva svar men jag har några tankar. Here goes..

Till en början vill jag definiera vad en känsla verkligen är. (Det förvånar mig hur lång tid det tog för mig att verkligen förstå vad en känsla är - och jag jobbar med det här).

En känsla är en sinnesförnimmelse med ett budskap. Det är alltså en kroppslig reaktion (tex. klump i magen, bultande hjärta, tryck på bröstet, svettiga händer) som innehåller någon typ av meddelande (tex. jag är arg, ledsen, glad, stolt). Ett av de bästa sätten att hitta vår känsla är att gå in i vår egen kropp och känna efter kroppsligt vad som händer i den.

Vi har alla känslor och vi har dom hela tiden, varje sekund. En väldigt liten del av alla de känslor vi har kommer upp på ett medvetet plan, de stannar i vårt undermedvetna. Men alla känslor påverkar vårt beteende, undermedvetna eller medvetna spelar ingen roll.

Så nu till frågan - Är känslor destruktiva för vårt arbete, är dom i vägen?
Ja, det beror på. En sak är forskningen enad om, att vi till viss del kan påverka vad vi känner, men vi kan inte påverka om eller hur mycket vi ska känna. Känslor har vi hela tiden, varken vi vill eller inte, så det är inte känslan i sig själv som är destruktiv. Det är det utagerade beteendet som är destruktivt, inte känslan. Att vara upprörd (känsla) som chef är inte negativt förrän han eller hon till exempel skäller ut (beteende) en medarbetare.

Som svar på nästa fråga - varför är vi rädda för känslor på arbetsplatsen?
Så är det nog inte känslan vi är rädda för utan konsekvensen av känslor. Det som gör allt detta än mer komplicerat är den stora andelen undermedvetna känslor. Vi beter oss på ett destruktivt sätt utan att veta varför.

Så finns det än väg att hantera detta – en lösning?

Mina råd är att: Medvetandegör känslan och beskriv den - agera inte ut den. Känslor är inte destruktiva om vi inte trycker undan dom.

Frågan “Hur känns det?” Kanske inte är så dum ändå. Vi kan ju börja med att fråga oss själva den frågan. Hur känner jag mig just nu?

Jag är glad och ser fram emot att få ta del av era kommentarer.

/Tom